Skeenden

Vi växer så det knakar
bort från varandra
Nu börjar det kännas
att det är svårt att nå
Så som vi en gång höll samman
Musslan var sluten
Är vi separerade
och vår pärla ligger oskyddad
glänsande vacker och rosa
Men inte längre bara vår
Vi är snart inte oss utan varandra
Ensamheten känns och rädslan
den obönhörliga
Omsluter mig som ett skal
Och stänger således ute allt
Allt det goda som var du
Tänk att allt detta rinner
tyst och stilla bort
Tills där bara skalet finns kvar
Och du är en främling
Syster