Skeenden

Jag är rädd att en person som är helt trygg i sig själv inte kan ha djupare relationer.
Jag är rädd att det enda som faktiskt finns på riktigt är vänskap.
Jag är rädd att riktig kärlek brinner upp på en månad, och att askan som finns kvar är det vi lever av.
Något som skrämmer mig är att tanken på att bara ha en viss mängd kärlek. Jag har lämnat bort så mycket att jag älskar mindre och mindre, och jag är bara 20.
Jag är rädd för att aldrig ge min mamma några barnbarn.

Strider jag kämpat
Slag jag tagit och givit
Bara för att gå ner för trappan i underkläder
Och sedan gå hem
Med blickar på mig och inget annat
Sökandet efter det som skulle varit där, fulländat min tillvaro.

Det enda som fulländar mig är kosten
Tänka sig att vara arssexuell
Men återigen så handlar det inte om sex utan om liv
jag kan leva med att bara behöva konsten
Konsten och publiken så har jag all bekräftelse och tillfredsställelse jag behöver
På min ålders höst, ensam, målandes, skrivandes, dansandes, spelandes.
Och åskådad
För jag går ju ner för trappan
I bara underkläder
Bara för den där blicken
För att få visa upp det som på samma gång är mitt verktyg och min skapelse, mitt konstverk
För jag är ju min största konst
Jag är det jag helst ställer ut
För jag vill ju bli sedd
Det enda som fulländar mig är publiken

Hur trygg var jag då?
Kanske inte alls.
Jag är bara inte lagd åt det hållet.