Skeenden

Jag tänkte skriva något om hösten, men på mitt huvuds bakdörr bultar en främlig.
Någon som är ren och vis och bräcklig. Rädd och lugn och ensam är han. Han som bultar på min hjärna.
Att tal och skrift och en timme av ett liv kan bulta så mot tinningarna, att mina ögon tåras.
Det gör ont när tårar rinner. De vattnar de rodnande lunderna och mognande äpplena.
Snart har ett år gått sedan en främmande man bröt sig in i min hjärna och möblerade om i mitt medvetande.
Snart har ett år gått, och varje gång jag skriver om den kvällen låter det förvirrat och osammanhängande.
Förtvivlat famlar jag nu efter en enda mening som han riva uppdämningen
Eller bara ådstakomma ett hål. En lös bräda i staketet som inhägnar stormen.
Allting har stoppats upp. Mitt i allt kom istiden och förseningen är oöverskådlig.
Ny ankomsttid: Aldrig
Vinter vinter vinter, ta mig med, vinterkonung. Kyss min tunga så den fryser fast vid en stolpe
Lämna mig sedan där att dö av köld eller slita sönder munnen som du kysst.
Främmande, förvirrade vinterkonung. Du som regerar riket i mitt huvud.
Vi fick det vi fick, och vi gör vad vi kan med det vi fått.
Ska vi gå?