If...
"Hur var du när du var liten?"
Jag har ofta tänkt på vad jag skulle svara på den frågan. Om. Någon gång en lite för självgod programmledare ställde den till mig i en tvstudio med de starka lamporna stickandes i ögonen och sminket klibbande i ansiktet. När de sökt upp någon avlägsen släckting för att få tag i något gammalt foto från en jul för länge sedan, och medan det visas på alla skärmar skulle jag svara: "När jag var liten var jag... jävligt... Bitter.
Jag var som en sur gammal gubbe. En sån som sitter i köksfönstret och siktar på grannpojkarna när de spelar fotboll. Och så fort någon sätter en fot på gräsmattan för att hämta den nya bollen som fastnat i äppelträdet så: PANG! Skjuter jag dem med luftbössan.
Sån var jag när jag var liten."
"När jag var liten ville jag skriva texter till de musikstycken jag komponerade på min pappas piano. Det blev inte mycket av det. För det var inte mycket till musik. Jag ville att min pappa skulle lära mig att spela, men varje gång jag bad honom sa han bara: "Du måste öva!" Jag förstod aldrig vad han ville att jag skulle öva på, för de slumpmässiga slagen jag riktade mot tangenterna framkallade mest ett slags autiotivt stroboskopljus som i sin tur framkallade epilptiskt anfall i stämbanden hos de som stod närmast. Deras skrik fick mig genast att sluta."
"Så där var jag: Längst bland alla killar i klassen, med tuttar som geléhallon och hår under armarna. Jag stod där som en tondöv lyktstolpe och önskade inget hellre än att ha någon form av talang. Sån var jag när jag var liten."
Men kvinnan i mig växte och fick mig att stanna. Stanna i växten och du blev högre än jag, kom längre. Och nu är det du som står på scenen och jag som ser på. Det är du som skrivit texterna och slängt pianot i väggen. Jag önskar att du läste det här, så du kan fatta att jag är bättre än du. Jag kan mer, har mer, än du din lilla fjolla.
Jag har ofta tänkt på vad jag skulle svara på den frågan. Om. Någon gång en lite för självgod programmledare ställde den till mig i en tvstudio med de starka lamporna stickandes i ögonen och sminket klibbande i ansiktet. När de sökt upp någon avlägsen släckting för att få tag i något gammalt foto från en jul för länge sedan, och medan det visas på alla skärmar skulle jag svara: "När jag var liten var jag... jävligt... Bitter.
Jag var som en sur gammal gubbe. En sån som sitter i köksfönstret och siktar på grannpojkarna när de spelar fotboll. Och så fort någon sätter en fot på gräsmattan för att hämta den nya bollen som fastnat i äppelträdet så: PANG! Skjuter jag dem med luftbössan.
Sån var jag när jag var liten."
"När jag var liten ville jag skriva texter till de musikstycken jag komponerade på min pappas piano. Det blev inte mycket av det. För det var inte mycket till musik. Jag ville att min pappa skulle lära mig att spela, men varje gång jag bad honom sa han bara: "Du måste öva!" Jag förstod aldrig vad han ville att jag skulle öva på, för de slumpmässiga slagen jag riktade mot tangenterna framkallade mest ett slags autiotivt stroboskopljus som i sin tur framkallade epilptiskt anfall i stämbanden hos de som stod närmast. Deras skrik fick mig genast att sluta."
"Så där var jag: Längst bland alla killar i klassen, med tuttar som geléhallon och hår under armarna. Jag stod där som en tondöv lyktstolpe och önskade inget hellre än att ha någon form av talang. Sån var jag när jag var liten."
Men kvinnan i mig växte och fick mig att stanna. Stanna i växten och du blev högre än jag, kom längre. Och nu är det du som står på scenen och jag som ser på. Det är du som skrivit texterna och slängt pianot i väggen. Jag önskar att du läste det här, så du kan fatta att jag är bättre än du. Jag kan mer, har mer, än du din lilla fjolla.
Kommentarer
Trackback
