Skeenden

Om du drar litet i mina ben
Ser jag ut som en mustasch
Och jag kan således placeras på din överläpp

När jag skyndar på en dröm
som nu
Vet jag vem som är i den
gissa?
Det är du

Det är bara trådar som rinner under din hud och ut genom hålet i den
Jag lovar dig, lilla docka, att alla konstnärer är gudar
Så de kommer att skapa dig och skapa om dig igen om det behövs
När du ser din spegelbild vända sig om
Fast du står så stilla som du alltid gjort
Är det bara din remsömn som påbörjats så klart
Det är bara tårar som dricks för styrkans skull när det skålas
Det är bara skålar som fylls av druckna, starka, tårfällare
Men du borde hålla bättre koll på dina trådar
Innan de rinner ifrån dig
De är fruktandsvärt svåra att återfå, förstår du!

vem är det som talar och varför
om provrummets ensamhet
och expeditens sällskapssjuka
och om skyltdockans svarta blickar
?
det är ingen idé att tala
det lärde jag mig av mina vänner
och av alla flickor på tv
så varför är det någon som talar
?
hur blev hon så uppblåst
kvinnan på skärmen
den uppfyllda kvinnan
vad har hon under huden
?
varför ser man på henne
som man ser på en sak
man ser inte, man känner
man stirrar och ser inte
ATT HON FAKTISKT FINNS
!
istället ser man(nen) sig själv
och sina aldrig erkända svagheter
och man (han) knullar dem
tills de skriker

Min hud håller på att falla av

Den gör om hud till papper för författarens skull.
Den omvandlar de oskyldigaste lekar till krig och den skjuter pilar i hjärtat på en häst.
Den skapar rökare, knarkare och alkoholister.
Den river sönder lakan, bränner upp lägenheter, ger fläckar på underkläder.
Den är det vackraste och farligaste, mest hypnotiska monster du någonsin kommer stå inför.
Men du kommer kasta dig handlöst i hennes armar som den förlorade son du är.
Amor.

Jag måste lära mig att korrigera mina texter.

Jag ligger skakande i gråtspasmer med händerna om huvudet medan tiotusentals människor rusar förbi mig.
De kommer alla dö, för de lever inte för något.
Jag gråter för jag är tom, jag har förlorat. Det är tragiskt, detta att jag gråter.
Som du vet ska jag samla alla tårar i en flaska. Att vattna blommorna på din grav med.
Jag skulle kunna vara en blåval, jag vill ta dig härifrån.
Jag vill bo i din skrivmaskin och jag vill känna varje ord du återskapar.
Det är du som gör allt jag gör, utan dig gör jag inget. Kan jag inget.
Allt jag skapat har varit tomt, jag skapar  bara koppar för att de ska fyllas med allt du.
Har du inte långt kvar av ditt marathon? Är det snart din slutminut?
Låt oss i så fall leva den tillsammans. Allt annat skulle ta död på mig också
Precis som alla galna människor
Som springer förbi allt det vackra.

Jag är onanist
Jag är våltdäcktsman
Jag är penetrist
Jag är massokist
Jag är sodomist
Jag är sadist


En gång i tiden var jag rolig
Jag var vacker
Jag var trevlig
Jag var smart
Jag var social
Jag var älskvärd


Det är mitt eget fel, men jag skyller ifrån mig, att ingen längre vill ha mig.

Hon kom bara seglande, helt ensam en dag.
-Varenda människa är en besvikelse, sa hon. Tack för att du tog dig tid, men inte heller du var tillräcklig.
Hon bara kom seglande ut på holmen en dag. Ensam var hon. onaturligt slät och ljus med svarta detaljer.
Så jag betraktade henne när hon sov, stilla som ett barn, under mitt täcke. Jag kunde inte låta bli.
När hon vaknade tryckte hon milt sitt sköte mot min mun. Bara det, hon behövde aldrig be. När hon andats färdigt och jag var förtrollad steg hon upp. Med sin klänning över axeln, likt en evig hjältinna, lämnade hon mig och min holme. Tidens ensammaste sommar började där.

Du slog dig själv i asiktet med insidan av mina händer
Eller om du gömde något i dem, en Pandoraask
En dödlig hemlighet för mig att förvalta
Efter bästa förmåga
Då sprack en sömm innuti mig
Tio sygn
Men det var det värt
För jag skulle göra vad som hellst för din frihet

Födelsedangar ger mig alltid en klump i halsen.
Vi längtar efter dagen då vi äntligen ska må bra och tror att den dag då vi med ett illvrål äntrade den här världen genom ett skändat hål skulle vara den ultimata tidpunkten för den ultimata lyckan.
Fyrahundratrettiotvåtusen människor föds varje dag. Du delar din alldeles speciella dag med fyrahudratrettioentusen niohundranitttionio personer, cirka.

Nyfiken saknas oss intressant början ofrivilliga födseln tabula rasa subjektiviteten sanningen är lögn dikterad eufemism du mig, du är full adjö

Fyll dig själv med innehållet från dina glas.

"Hur var du när du var liten?"
Jag har ofta tänkt på vad jag skulle svara på den frågan. Om. Någon gång en lite för självgod programmledare ställde den till mig i en tvstudio med de starka lamporna stickandes i ögonen och sminket klibbande i ansiktet. När de sökt upp någon avlägsen släckting för att få tag i något gammalt foto från en jul för länge sedan, och medan det visas på alla skärmar skulle jag svara: "När jag var liten var jag... jävligt... Bitter. 
Jag var som en sur gammal gubbe. En sån som sitter i köksfönstret och siktar på grannpojkarna när de spelar fotboll. Och så fort någon sätter en fot på gräsmattan för att hämta den nya bollen som fastnat i äppelträdet så: PANG! Skjuter jag dem med luftbössan.
Sån var jag när jag var liten."
"När jag var liten ville jag skriva texter till de musikstycken jag komponerade på min pappas piano. Det blev inte mycket av det. För det var inte mycket till musik. Jag ville att min pappa skulle lära mig att spela, men varje gång jag bad honom sa han bara: "Du måste öva!" Jag förstod aldrig vad han ville att jag skulle öva på, för de slumpmässiga slagen jag riktade mot tangenterna framkallade mest ett slags autiotivt stroboskopljus som i sin tur framkallade epilptiskt anfall i stämbanden hos de som stod närmast. Deras skrik fick mig genast att sluta."
"Så där var jag: Längst bland alla killar i klassen, med tuttar som geléhallon och hår under armarna. Jag stod där som en tondöv lyktstolpe och önskade inget hellre än att ha någon form av talang. Sån var jag när jag var liten."

Men kvinnan i mig växte och fick mig att stanna. Stanna i växten och du blev högre än jag, kom längre. Och nu är det du som står på scenen och jag som ser på. Det är du som skrivit texterna och slängt pianot i väggen. Jag önskar att du läste det här, så du kan fatta att jag är bättre än du. Jag kan mer, har mer, än du din lilla fjolla.

oliver oliver oliver oliver oliver

Tio minuters sömn i passagerarsätet på väg

Det som inte gör dig starkare tar död på dig.
Den som inte räddar dig kommer att avrätta dig.
Kommer du någonsin hitta hem igen?
Av vem är du egentligen född?